4. maj, 2021

Tisdag den 4 maj

När vi börjar se en ljusning av pandemin kan det finnas anledning att summera insatserna av myndigheter och även se vad EU har uträttat på detta område och EU:s roll i framtiden.

Katarina Areskoug har skrivit en bra artikel med titeln ”Fortsatt fri rörlighet för virus inom EU?” i Dagens Industri angående gemensamt hälsosamarbete inom EU.

Corona-pandemin har utlöst flera förslag om hur en europeisk hälsounion ska kunna byggas. Den EU-satsning som nu görs på hälsa innebär stora möjligheter för Sverige och förtjänar att konstruktivt utvärderas av våra politiska partier.

EU:s affärsidé är genialiskt enkel. Den franske utrikesministern Robert Schuman förklarade den 9 maj 1950 att det inte räckte med att högtidligt slå fast att nya krig var otänkbara. Det hade man försökt många gånger förut – utan framgång. Nej, man var nu tvungen att göra krig ”praktiskt omöjliga”. Detta åstadkoms genom en sammanslagning av den tyska och franska kol- och stålproduktionen under en överstatlig myndighet för att krig inte skulle startas i syfte att erövra krigsmaterielproduktion.

I dag omfattar den EU nästan varje samhällssektor – förmodligen långt mer än till och med Schuman kunnat föreställa sig i sina allra vildaste fantasier. Men det finns några undantag. I takt med att covid-19 började spridas över jordklotet stod det klart för alla att de Schumanska idéerna inte fått fäste på hälsoområdet. Varje medlemsland valde sitt sätt att hantera pandemin – helt enligt gällande regelverk. Hälsa och sjukvård är nämligen inte ett område som medlemsländerna velat ska ingå i den Europeiska unionen.

Men covid-19 har på ett brutalt och mycket tragiskt sätt visat att virus inte respekterar några gränser. Ett virusutbrott sprids snabbt från land till land om man inte delar information eller vidtar motåtgärder. Dessutom upptäcktes olika brister, både i den europeiska krisberedskapen och i kapaciteten att producera vissa kritiska mediciner. Samarbete runt uppköp av skyddsutrustning och vaccin till följd av covid-19 pågår. Samtidigt har pandemin utlöst flera förslag om hur en europeisk hälsounion ska kunna byggas.

Frågan är nu om medlemsländerna är redo för detta steg? Eller om det är viktigare att fullt ut behålla det nationella självbestämmandet. Beslutsfattande på EU-nivå på hälsoområdet är mycket känsligt och flertalet svenska politiska partier har uttryckt tveksamheter.

Vad skulle då en hälsounion gå ut på? Det handlar inte om den dagliga sjuk- och hälsovården utan om bättre krisberedskap, övervakning, riskbedömning, tidig varning och respons. De två existerande EU-myndigheter som finns på området förstärks, dels Smittskyddsmyndigheten (ECDC) i Solna, dels Läkemedelsmyndigheten (EMA) i Amsterdam. Förslag om en ny biomedicinsk och krisberedskapsmyndighet, HERA, kommer dessutom att läggas fram senare i år. Tanken är att EU:s förmåga att kollektivt agera ska bli starkare med gemensamma rekommendationer om motåtgärder vid virusutbrott baserat på delad vetenskaplig bedömning. Ett gemensamt krisläge ska kunna förklaras som aktiverar beredskapslager och upphandling av utrustning. Beslut om EU-finansierade sjukvårdslager fattades redan i början av pandemin. Sådana finns nu i nio medlemsländer, däribland Sverige (Kristinehamn), och ska kunna användas i hela Europa vid nödsituationer.

Men den europeiska hälsounionen bygger inte bara på bättre krisberedskap. Den omfattar två ytterligare pelare: förslag om en ny läkemedelsstrategi och en omfattande cancerplan.

Förslaget till läkemedelsstrategi fokuserar på hur brister på vissa typer av medicin i Europa ska åtgärdas, hur de ska bli mer överkomliga prismässigt samt hur den europeiska läkemedelsindustrins forskning och utvecklingsambitioner ska kunna stödjas. Förslag om ett europeiskt hälsodataområde kommer att läggas under 2021.

Under 2020 fick 2,7 miljoner människor i EU en cancerdiagnos och 1,3 miljoner avled av cancer, däribland 2 000 barn och unga. Om denna trend inte ändras väntas cancerfallen öka med 24 procent fram till 2035 och därmed bli den vanligaste dödsorsaken i EU. EU:s cancerplan från februari i år handlar om förebyggande, tidig upptäckt, diagnos och behandling samt bättre livskvalitet för cancerpatienter.

Bland de konkreta åtgärderna i cancerplanen märks ett kunskapscentrum för cancer på EU-nivå som koordinerar olika vetenskapliga initiativ, satsningar på hur AI och digitalisering kan användas för bättre diagnostik och skräddarsydda individuella behandlingar och nya riktlinjer för regelbunden cancer-screening. I planen ingår också att länka erkända nationella cancercenter i olika medlemsländer i ett EU-nätverk för att dessa ska kunna dela med sig av expertis och nya vetenskapliga rön. En särskild satsning görs på strålterapin, som mer än hälften av alla cancerpatienter får i någon form.

Den satsning som nu görs på hälsa innebär – rätt utnyttjat – stora möjligheter för Sverige. I slutet av mars i år antogs ett rekordstort hälsoprogram, Health4Europe, på över 5 miljarder euro. 25 procent ska gå till cancerplanen som dessutom får ytterligare medel från andra EU-program. Totalt satsas 4 miljarder euro på att förverkliga EU:s cancerplan.

Sammantaget kommer det att erbjudas nya öppningar för svenska forskare, läkare och läkemedelsbolag att ingå i olika europeiska nätverk för att utbyta kunskap, poola resurser och också få ekonomiskt stöd för ny, dyr innovation och forskning. Sverige kan få draghjälp i att utveckla framtidens mediciner och behandlingar, till exempel inom strålterapi vid cancerbehandlingar. Trots strålterapins betydelse visar vetenskapliga artiklar som jämfört forskningsaktiviteten inom området i olika länder att Sverige halkar efter.

Men Sverige har också fantastiskt mycket att visa upp och kunskap att dela med sig. Även om det inte alltid låter så i debatten har vi en forskning och sjukvård som ofta håller absolut världsklass. Banbrytande satsningar görs inom datadriven life science med gränsyta mot data, AI och kvantteknologi. Och nyligen utsågs Karolinska Universitetssjukhuset till världens sjunde bästa sjukhus i Newsweeks årliga rankning.

Det finns inget mervärde i att EU sysslar med saker som bäst sköts på nationell, regional eller lokal nivå. Men även inom hälsoområdet finns uppgifter som effektivare löses i samarbete mellan länder än nationellt. Kan ett ökat samarbete på EU-nivå göra snabb spridning av pandemier ”praktiskt omöjliga” i framtiden i schumansk anda – när det får byggas upp lugnt och metodiskt? Kan det bidra till att förbättra och göra cancervården i Europa mer likvärdig genom att poola kompetens och resurser? Och kan den minska sårbarheten för kritiska mediciner i Europa och öka vår samlade innovationsförmåga? Kan allt detta genomföras med respekt för fortsatt nationellt bestämmande om den dagliga sjuk- och hälsovården? Det är i alla fall otroligt centrala frågeställningar med konsekvenser för oss alla på individnivå, som förtjänar att konstruktivt utvärderas av våra svenska politiska partier.